Hur började du med dessa resor?
– Intresset för bergsklättring började när jag var utbyteselev i Massachusetts i USA. Där finns bergskedjan Appalacherna. Familjen jag bodde hos var bergsguider så det var naturligt att hänga med upp i bergen. Det var den vackra naturen som fick mitt intresse för klätrring och resor att vakna.
Hur mycket reser du?
– Jag åker på en eller två expeditioner varje år. Jag har gjort många expeditioner till Antarktis, Grönland och Island. Men jag har också gjort expeditioner till Himalaya och Amazonas. Jag har gjort 16 första bestigningar på Antarktis, Grönland och i Himalaya. Det betyder att jag har klättrat upp för ett berg eller en bergsvägg där ingen har klättrat tidigare. På Grönland finns ett berg som kallas Mount PataPata efter mig. Dessutom gör jag flera kortare och lättare resor varje år.
Hur är det på Antarktis?
– Det är kallt och blåsigt. När vi var där var det -60 grader som kallast. Dessutom blåste det vissa dagar 42 meter i sekunden. Då är det kallt. När det är hård storm måste man vänta inne i tältet för att inte blåsa bort. Men genast när det är lugnare får man ge sig ut och skida. Man måste ha tredubbla ansiktsmasker och stormglasögon. Vi är klädda i dunkläder och man lär sig fort att inte ta av sig handskarna ute. Men jag tycker om Antarktis. Jag har varit där fem gånger.
Hur är det på expeditioner i varma trakter?
– Det är hett och fuktigt och kläderna är våta hela tiden. Det finns en massa djur i djungeln, bland annat insekter som kan vara besvärliga. Det går bra så länge man färdas längs någon flod. Men när man måste gå i djungeln blir det tungt. Det är så tät växtlighet att man måste slå sig fram med djungelkniv. I tät djungel kommer man fram bara en kilometer på en dag.
Är du någonsin rädd?
– Ja det är jag. Jag är till exempel rädd för glaciärsprickor på Antarktis. Vi går över naturliga snöbroar. Men man vet aldrig om snöbron håller. Fast man är fastbunden med rep och vet att man inte faller ända ner är det obehagligt.
– Jag har också varit mycket nära en isbjörn. Jag ville vara nära för att få bra bilder. Men för en isbjörn är vi människor mat, så isbjörnar är alltid farliga.
– Dessutom har jag blivit jagad av sälar på en strand i Antarktis. Det var skrämmande. Sälar kan bitas.
– Mest skrämmande är ändå människor. Jag har råkat ut för djungelbanditer som ville stjäla mina saker. Det är inte roligt när man vaknar i tältet och någon pekar på en med ett vapen.
Hur kan du leva på att vara upptäcktsresande?
– Jag har kontrakt med företag och sponsorer som stöder mig. Resorna finansieras med sponsorpengar. Jag får pengar att leva för genom att hålla föredrag. Jag håller omkring 100 föredrag per år. Dessutom fotograferar jag och har gjort några böcker.
Vad har du lärt dig på dina resor?
– Jag har lärt mig att det oftast är lättare att nå sitt mål om man samarbetar med andra. På en resa ska man högakta de andra. En bra regel är att om man har två bitar choklad ska man ge den större till sin kompis. När alla tänker så går resan bättre.
– Jag har också lärt mig att det är bra att försöka vara lugn oberoende av vad som händer. När man är lugn fattar man klokare beslut.
Vart går nästa resa?
– Till Namibia i Afrika. Det är ingen svår expedition. Vi ska filma och fotografera lite. Jag tror jag till och med hinner semestra lite.