Föräldrarna skickade iväg Rita Kostama och hennes syskon undan kriget i Rwanda. Kostama var då 15 år. Resan tog fyra år. År 1998 kom hon till Finland.
Finlands flyktinghjälp valde dig till årets flyktingkvinna. Hur känns det?
– Först kändes det konstigt och roligt. Sen blev jag så rörd att jag började gråta. Det känns bra att någon tycker jag har gjort bra saker och förtjänar det här. Jag kom till Finland som kvotflykting och har kanske lyckats bli en del av samhället och också hjälpa andra.
Inbördeskriget och folkmordet i Rwanda började 1994. Hurdan var din flyktresa?
– Det var då oroligheterna blev allt värre. Rwanda var verkligen farligt. Vi var alla rädda. Vi flydde från vår hemby Kibuye till Kongo. Därifrån fortsatte vi till Kenya. I Senegal hörde vi att jag och två av mina systrar ska få komma till Finland som kvotflyktingar. Vi fick veta det en måndag, på torsdag skulle vi flyga iväg. Jag hann inte ens ta farväl av alla. Fast när det gällde att packa var det inga problem, jag ägde nästan inget annat än en madrass. Vi blev så glada när vi fick höra att det var fred och tryggt i Finland. Det räckte för oss.
Hur såg Finland ut när ni kom?
– Jag minns att jag tittade ut genom fönstret i flygplanet och såg mycket vatten. Det var höst och kändes kallt. Det fanns inte så många människor. De var vänliga och talade långsamt och lugnt. Det var rent. Språket lät helt konstigt. Sedan började jag på språkkurs och småningom förstod jag språket.
Du har utbildat dig till tradenom och startat ett bokföringsföretag. Drömde du redan som ung om att studera?
– Ja, men som flykting kunde jag inte studera. När jag var i Senegal och såg ungdomar på väg till skolan drömde jag om att själv få studera. Då kändes det som att ingen vill ha oss, vi är inte välkomna någonstans. I Finland fick jag en ny chans. Här fick jag också mitt människovärde tillbaka. Jag har fått hjälp och bemötts rättvist. Man ska hjälpa människor. Det är viktigt.
Hur började du åka skridskor?
– Jag hörde om det på en kurs om den finländska kulturen. Då tänkte jag att skridskoåkning inte är något för mig. Men det har senare blivit en kär hobby. Jag tränar ett par gånger i veckan och är med i en klubb. Det gick inte så bra i början. Våra döttrar var små och jag ville föra dem till skridskobanan som andra föräldrar. Men jag var rädd och föll hela tiden. Sedan gick jag en skridskokurs för vuxna. Konståkning är vackert och förtrollande. Nu är skridskoåkning hela familjens hobby.
Vad är bäst med Finland och vad är mindre bra här?
– Finland är ett mycket bra land. Det är tryggt och stabilt. Vi har allt vi behöver. Alla får studera också de som kommer från fattiga familjer. Jag uppskattar det här väldigt mycket. Men jag hoppas att fördomarna mot nya och främmande saker ska minska. Fördomar är begränsande.